Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli.

Jag har tre barn i åldrarna 12 till 5 som jag tittat på under åren. Ibland har jag känt mig som en forskare i smyg, en som studerar men inget berättar för sina studieobjekt att de minsann är iakttagna. Resan vi gör från spädbarn till upprättstående på två ben är magisk. Och de löser uppgiften alldeles på egen hand, om man som förälder kan tygla sin lust att hjälpa till förståss.

För ett barn är att ställa sig upp en dialog med gravitationen. Det är en balansakt att beundra. De behöver ha skelettets delar i rätt förhållande till varandra för de saknar muskelstyrkan att kompensera för avvikelser – barn har en naturligt bra hållning, enkelt uttryckt.

Barnen på bilden här är 7 år och hos några av dem har det lilla barnets hållning gått förlorad. Det betyder att några av dem lägger grunden för framtida problem i nacke-axlar-rygg redan här.

Kommentera

*